Felicia Elfqvist

the TRANSFORMATION
Hej alla ni! En otroligt skön, ledig fredag för mig. Hur ser eran fredag ut? 
 
Jag hade ingenting att göra så beslutade att sätta mig och kolla på gamla bilder. Kom upp väldigt mycket olika bilder, mycket minnen, både bra och dåliga. Jag kom till en bild där jag ser den här lilla tjejen, som försöker så hårt att dölja vem hon är och hur hon mår med för mycket dåligt smink och hårfärgs förändringar.. Den här tjejen var ju då jag. När jag såg den här bilden, och även många andra bilder så bestämde jag mig för att dela min "transformation" med er. Det är båda allvarliga och komiska saker i det här. Allstå hur ens bryn har förändrats genom åren?! Vet att det är många där ute som känner igen sig! Så, det här inlägget blir mycket mindre text än vanligtvis och mycket bilder! Lägger in miniatyrbilder så vill ni se dom i fullt format så tryck bara på bilden. 
 
Vi börjar då år 2010. Titta på lillskruttan, hehe! Hakuna Matata säger jag bara! Allt var bra här, man var smal som typ doms flesta 9-åringar är. Som ni ser så var klänningar ganska populärt hos mig, ibland kunde man va en liten diva. Här hade jag aldrig färgat håret, så här ser ni min naturliga hårfärg. 
 2010 
 
 
Sen kommer vi till år 2011, den ganska så rosa tiden.. ;) Fortfarande HAKUNA MATATA, inga bekymmer. Jag var väldigt smal, är naturligt smal, men det kommer bilder där jag själv blir shockad över HUR smal jag faktiskt varit. Här hade jag slingat håret blondt med hemmafärg, hade ju min mamma och låtsasmamma som för mig då var perfekta hemmafrisörer. 
 2011 
 
 
 
2012. Som ni ser på första bilden så hade jag klippt av mitt långa blonda hår och även rakat ena sidan, sidecut var väldigt populärt på den här tiden. Ser även att jag försökt färga tillbaks mitt hår till min naturliga färg. Bild 2, DIVAN själv.. haha! Här hade jag färgat mitt hår jätte mörkt, det ser ju svart ut. Jag trivdes jätte bra med det. Här var jag 11 år. Det var ganska roligt år om jag kommer ihåg rätt! <3 
 2012 
 
Sen kommer ju år 2013. Som ni ser på första bilden, smal, mörkhårig , ja det var den jag var då. Sen ser ni ju vad som hände med håret..... halva håret brunt och halva orange... ehm..? Sidcut tiden tog slut och flerfärgat hår tog över. Hade även halva mörkbrunt ocg halva rött en gång under den här siden. Det var ju bara hår... Haha, kul å titta tillbaka på nu idag. 
 
 2013 
 
Året 2014 var inte hakuna matata som åren innan hade varit. Som ni ser på första bilden så försökte man verkligen att se ut som en vuxen, det här var ju året jag fyllde 13, första året som tonåring. En sak jag vill säga till 13 åriga Felicia är att det kommer bli bättre och ta det lugnt, du är fin som du är! Det var ett rätt tufft år. 2014 var året jag flyttade till oslo, lämnade allt jag hade här, mina vänner och största delen av min familj. Att lämna mina lillebrorsor var väldigt svårt för mig. Jag isolerade mig själv från andra tiden innan jaga flyttade, så satt jag inte inne på mitt rum så var jag med dom. Allt kändes så otroligt hopplöst och jag minns hur många gånger man fick gråta sig till sömns. Men, det här inlägget ska inte vara ett väldigt negativt, så titta på bild 4... Take a look at them BROWS... hade rakat av typ hela brynen, så ritade på dom med en brynpenna från h&m.. Inget fel om nån har sånna bryn, men på mig så blev det bara fel.. Den här tiden vågade jag inte visa mig utan smink.. Jag var väldigt osäker och otrygg i mig själv. Sen bild 5, behöver jag ens säga något.. ;) 
 
 
 
  2014 
 
Dom mörka, skarpa brynen med stort mellanrum följde även med mig in i 2015 till en början. Som vi kan se på bild 2 så fanns inte mina vanliga bryn.. Har faktiskt inte ord, är glad att jag nu idag inte gör mina bryn som jag gjorde för 2 år sen.. 2015 var tufft, men lättare än 2014 hade varit. Jag tycker vi kan ta en titt på bild 4. Här hade jag ljusnat upp mitt bruna hår från jätte mörkt och fått en röd/rosa/lila ombré. Och titta på ögonbrynen, MYCKET BÄTTRE! Jag coolade ner sminket lite, inte mycket men tog för att det inte skulle se helt förj*vligt ut. Min hårfärg det här året gick mellan olika brunfärger för det mesta, helt tills jag bestämde mig för att bli blond igen. Ni kan ju tänka er hur slitet mitt hår var.. 
 
 2015 
 
 
Allstå vad hände med brynen som faktiskt såg bra ut en gång under 2015.. Titta på dom här... Jag står i mitten, ganska tydligt... Vad händer med brynen??? Först är det fyrkantigt, men vart är svansen?? Den är ju på mitten av ögat typ.... Som sagt, försökte förändra mig väldigt mycket.. men det där vara bara fel.. ;) Men som tur var, så varade inte dom brynen så länge, som ni ser på bild 2. Där måste jag säga att brynet såg bra ut, och är inte så långt från sådär dom ser ut nu idag. Blev även mycket bättre på att sminka mig, som jag idag är väldigt glad över! <3 Ska bara nämna att det här året inte häller var så lätt för mig, hela högstadium tiden var typ ett rent helvete.. 
 
 
 
 
 
2017!! En starkare Felicia som inte behöver gråta varje gång hon ska lägga sig, och som även har fått bra koll på smink och framför allt BRYN. Idag kan jag åka till ica utan smink i mjukiskläder utan att bry mig. men JA jag trivs bättre med smink, men jag har klivit ett stort steg upp från den jag var, något som jag själv är väldigt stolt över! 
 
 2017 
 
 
Hoppas att det här inlägget var interessant, och jag kan tänka mig att många känner igen sig. Nu känns det som att ni känner mig lite bättre. Trodde det skulle vara pinsamt att lägga ut så gamla och till viss del komiska bilder, men känns bra! 
 
Ha en jätte fin fredag, hoppas erat fredagsmys kommer va lika gott som mitt! 
 
Kram! <3 
 
 
 
 
 
 
"Gud vad onödigt, varför sminkar du dig ens?"
Hej gottfolk! Precis gosat ner mig i sängen med alla mina kuddar, filtar och en mysig stickad tröja, perfekt å börja skriva då! Hoppas ni också har en mysig onsdag kväll. Förresten, det har snöat hela dagen här hos mig, så otroligt underbart fast kallt.. <3 
 
Tänkte bara kort prata om en sak som jag tror att ni där ute som har ett stort interesse för smink känner igen er i. Har ni hört det här förr? "Men hur mår du? Du ser ju sjuk ut, du är jätteblek. Gå hem och vila!". Jo tack, jag är 110% frisk, jag har bara inte sminkat mig idag. Eller det här kanske? "Fy f*n vad onödigt å spandera sina pengar på sånt skit, varför gör du ens det?" eller "Gud vad mycket du sminkar dig, coola ner spacklet!", eller den klassiska ´jag försöker vara snäll´ personen, "Men du behöver inte sminka dig, du är fin ändå.". 
 
Är jag ensam med att hört dom här ett X-antal gånger sen den dagen jag började sminka mig? ;) Skulle inte tro det. Det här är inget argt inlägg, det är mer lite komiskt hur folk orkar hålla på och bry sig, mind your own business människor. Nej, men haha seriöst jag förstår inte hur folk orkar bry sig så mycket bara för att man har "lite" smink i ansiktet. Enligt många är jag BARBIE, för att jag sminkar mig. För JA, jag gillar min fullcoverage foundation, I'm a full coverage QUEEN! Och JA, jag tycker om min highlighter på kindbenet, glow to the f*cking GODS! En liten fråga, hur går det ut över dig om jag spanderar mina pengar och min tid på smink? Jag trivs i smink och oavsett vad folk säger så kommer jag inte direkt sluta sminka mig, kommer fortfarande komma med flawless skin, lashes och glow nästa skoldag ändå. Så, lilla gubben/gumman som orkar bry sig, för din egen skull så skulle inte jag lagt ner tid på att klaga, för du försemrar nog bara din egen dag av det, mens jag sen kan sitta som nu och skratta åt att du bryr dig! ;) Det här inlägget är inte riktat mot någon speciell, skulle aldrig hängt ut nån! Är bara komiskt å tänka på alla gånger man hört det dom sista åren, konstigt nog blir jag faktiskt mer inspirerad och taggad på att sminka mig nästa dag för att visa att jag inte ändrar på mig, för jag gör nått jag älskar! 
 
Jag började sminka mig i femte klass (och nu går jag första året på gymnasiet). Hade såklart sminkat mig innan det också, men det var i femman jag började göra det varje dag, det ingick i min vardagliga morgonrutin. Då var det jätte viktigt att sminka sig varje dag, för jag kände mig som en anna person utan smink. Det var perioder jag inte vågade visa mig ute bland folk utan smink. Vet att det är många som är så idag också, inget fel med att vara så, men jag är glad att jag inte är så längre! Jag älskar att ha helt flawless skin med en jätte fullcoverage foundation, kan förstå lite varför folk kan säga ´barbie´ för ja, det ser helt perfekt ut i ansiktet med Dermocal, som är typ världens mäst full coverage foundation du hittar). Jag älskar det! Vill jag inte visa mina "imperfections" så gör jag inte det. Men, jag är sånn som ena dagen kommer med BALM smink, eyeliner, highlighter, japp ALLT. Och sen nästa dag kommer jag mer eller mindre utan smink, I don't mind. Låta huden vila och sova längre, rätt skönt ibland! Där kommer jag faktiskt in på en sak som många också "klagar" på, att man väljer att gå upp 1 timme tidigare än det man egentligen måste bara för att kunna fixa sig, du jag ska säga dig att jag gör det gärna! 
 
Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker om mig själv bättre med smink och kan inte rå så mycket för det. Det har antagligen nått å göra med min dåliga självkänsla som jag skrev om i mitt förra inlägg "Tankebubblan..". Skulle lagt in en länk, men det är något problem som ni säkert sätt, jag kopierar länken men när jag klistrar in och ser inlägget sen så är det ingen direktlänk utan bara vanlig text som det är i resten av inlägget... jobbigt! Har ni nån lösning? Kommentera gärna och hjälp mig! xD 
 
Men tillbaka till det här med smink och val av hur jag spanderar mina pengar och min tid! Jag kanske köper nytt smink varannan månad, ibland var tredje månad, för då är mitt smink jag använder typ varje dag slut och då behövs det fyllas på. Folk här i världen är väldigt upptagna av hur andra spanderar sina pengar har jag märkt, då pratar jag inte bara om kläder. Dom som bara går med dyra märkeskläder får höra hur onödigt det är, men precis som jag bryr dom sig inte! Vi kommer inte sluta med nått vi älskar bara för att du stör dig på det! Jag är en sånn person som ibland kan gilla att provosera, så jag kan ta på ett extra lager foundation och extra långa fransar bara för att du klagar, sen skrattar jag åt dig. HAHA, det är ju lite komiskt ändå! När jag sätter mig ner i lugn och ro och sminkar mig, använder den tid jag behöver så kommer jag in i nån frison, jätte skönt tycker jag! Såklart, ibland när man bara inte har en bra sminkdag och inget funkar så är det inte en frison men oftast så går det bra! För mig är det skönt! Har jag tråkigt kan jag få för mig att ta bort allt smink jag har i ansiktet och sminka om mig bara för att jag tycker det är så j*vla kul! Det är underbart! 
 
En kort liten sak bara innan vi avrundar! Killar, ni är ju fan bra facsinerande! :O Jag kan stå på snap och ta 15-30 selfies, för att sen gå genom dom för att hitta en bild som kan gå på instagram eller mystory.. men ni, tar fram kameran, tar EN bild, postar det och skiter fullständigt i å ens försöka, alltså jag älskar det! Den j*vla confidencen vissa har alltså, share with me! Så här ser det ut på min snapchat, bara att kolla på bilden här nere! Selfiegamet är ju som det är! ;) 
 
I det här inlägget känner jag att ni fick lära känna mig lite mer, vilket är bra! Som ni kanske förstått så gillar jag att diskutera, hehe... Är en grund att jag fick A i ämnet SO, för att jag kan diskutera, haha! 
 
Jag vet att det är många som är som jag när det gäller smink, och vi har säkert mycket roligt å prata om så släng iväg en snap vet jag, fliiisan. Kan prata smink i timmar! Det är underbart! Nu ska jag lägga mig och titta på mina favorit beauty gurus på youtube! <3 
 
Sov så gott alla ni och GIRL, just put on some f*ucking lashes if you want to! Njut av dina fraddlande fransar! :* 
 
Kramis! <3  
 
 
Tankebubblan..
Hej Hej från en lite friskare Felicia! ;) Ber om ursäkt för att veckans inlägg har varit som dom varit, lite halvdanna.. MEN, nu är jaf friskare och har mer på hjärtat! 
 
Vad har ni gjort i helgen? Ni har säkert haft roligare än jag iallafall, för jag har legat i en säng och försökt blivit frisk, VÄLDIGT segt kan jag ju säga. Allt det här sängliggandet och faktiskt kunna tänka för att man för en gångs skull har tid att tänka har fått mina tankar in på framtiden, för jag undrar verkligen hur min framtid kommer se ut.
 
Kommer jag bo i det godisslottet som jag alltid drömde om när jag var liten, kommer jag hamna i kassan på nått snabbköp någonstans (är inget fel med det), har jag en framtid, kommer jag ha drömjobbet? Det är så otroligt många frågar man vill ha svar på, som det inte går att få svar på. Har hamnat i en riktig tankebubbla. Kanske låter som nått en 16 åring int behöver tänka på, vi ska ba gå gymnasium och typ mogna för att senare i livet ska kunna stå på våra egna ben. Jag gillar att ha kontroll på situationer och jag gillar att göra saker på mitt sätt. Som med mitt liv, tar andra ansvar åt mig, som jag egentligen kunde tagit själv så känner jag att jag inte har helt kontroll på saker och ting, vilket gör att jag istället för att gå å tänka på det jag har ansvar över (Det jag har kontroll över) , går runt å tänker på det som jag inte har ansvar över, för då känns det som jag inte har kontroll. Jag är väldigt så här, "Det är mitt liv, mina val och mina konsekvenser" , låter kanske väldigt typiskt för en tonåring. Vissa vuxna säger att vi har "dålig attityd" för att vi är som vi är, men många gånger vill vi nog bara ha kontroll över allt. Säger inte att alla tonåringar är mogna nog för det, säger inte att jag är nog mogen för det. Men, som sagt det är ju våra konsevkenser. Men, känner mig rätt så LOST om jag ska vara ärlig. 
 
Det här inlägget kommer vara en liten blanding av olika tankar jag haft den här veckan, vissa saker har även vart i mitt huvud flera år. Vill ni ha en mer detaljerat inlägg om sakerna var för sig så kommentera gärna, dela vad ni tycker och era tankar. 
 
En annan sak som cirkulerar i mitt huvud är det här med självkänsla, självbild och självförtroende. Kan du skillnaden på självkänsla och självförtroende? Det tog lite tid för mig att verkligen lära mig skillnaden. För att förklara lätt så kan man säga att självförtroende handlar om det och prestera, t.ex. i skolan, med hobbys, socialt och likande saker. Jag kan ju säga att jag tycker det är jätte jobbigt att lägga upp en video på instagram av att jag sjunger, vill bara ta bort den när som helst. Det kan göra att folk tänker att, "Ja, men den här tjejen har bra självförtroende", men nejdu... Anmälde mig nyss till en talangjakt som finns här i Mora, det är auditiondag och jag bara klarar inte av det, kände bara att "Nej, jag är inte bra nog." SÅ, det vart inte någonting med det där. 
Självkänsla handlar om den egna personen, den bilden man har av sig själv. Så oavsätt om jag får A på ett prov (presterar) så betyder inte det att man tycker om sig själv, att man är nöjd med sig själv. Min självbild är väldigt nerbruten, och har varit det rätt länge. Många tänker säkert att sånt här hör till det att vara tonåting och att växa upp.. för vissa är det kanske så, men för mig så har det liksom nästan alltid varit så. Även fast dom runt omkring mig inte sett/ser det, så är det. Jag kan få en komplimang, och kan säga tack med ett leende på läpparna, men du vet inte tankarna som kommer upp i mina tankar då.. Klarar inte av att få komplimanger, och har typ aldrig gjort det. Det är alltid någonting som kan bli bättre, oavsätt vad det är, om någon säger "Wow du är jätte duktig på att sjunga och spela piano" tänker jag att nej, kunde gjort så mycket bättre, jag är aldrig bra nog. Säger någon "Åh vad fina du är idag" eller "vilka fina ögon du har" , nej allt kunde varit mycket finare. Tittar jag mig i spegeln så fokuserar jag bara på det jag tycker är fel, det som inte är bra nog. Men eftersom att min självkänsla har ruttnat bort och nästan inprincip inte excisterar så är det mycket som är fel, som inte är bra nog. 
 
Det är lätt att sätta på en mask, lätt att få folk att tro att man har bra självkänska och bra självförtroende. Det är lätt att ta en selfie, skriva "Omg soooo good looking today! #feelingmyself #nofilter " och sen posta det på instagram, sen sitter vi och väntar på uppmärksamheten, gillningar och kommentarer. Folk får ju såklart en bild av att man tycker om sig själv, att man tycker man är bra nog. Som sagt #nofilter var det ja.. eller? Jag skulle faktiskt vilja säga att , det är faktiskt ett filter och nu pratar inte jag om hundfiltret på snapchat, utan pratar om filtret man sätter på sig själv, både online och offline. Någonting jag kommer tillbaka till. 
 
Jag hade en tuff period med ångest, panik och deppresion under årkurserna 6-9. Började på mellanstadiet och så gott som slutade på högstadiet.  Någonting som jag tillslut fick lov att jobba med för resulterade inte i så bra saker. Gick på BUP, Barn- och ungdomspsykiatri i Oslo. Hon som jag gick till hette Heidi. Hon var väldigt bra i början, men tillslut kändes hon bara oförstående, precis som alla andra... För det jag ville var bara att allt skulle bli bra, att jag skulle slippa gå å va orolig, sluta ha ångest, sluta få panikångestanfall.. Var nästan i skolan på hela första terminen i 9:an, för klarade inte av det. Vaknade varje morgon, och kände bara att det oavsätt var hopplöst, samtidigt var jag rädd, för vad skulle dom andra tänka om mig när jag inte kom till skolan. Dom gångerna jag väl gick till skolan, så slutade det ofta med att skolkade någon lektion hit och någon lektion dit, för klarade bara inte av det. Slutade också ofta med att jag bara gick hem och bröt ihop sekunden jag kom in genom dörren. Har alltid varit bra på att dölja hur jag känner och sånt, liksom sätta på en mask. Men, under den här tiden så blev jag EXPERT! Det var inte bara en papperspåse med ett ritat leende på längre, för den kunde man ju faktiskt riva sönder och genomskåda. Det är faktiskt svårt att förklara. Var som en permanent mask, som satt fast med världens bästa lim, en mask av sten som inte kunde gå sönder. Jag ville inte ens visa för min egen mamma hur jag mådde. Därför jag inte bröt ihop när hon var hemma, utan när huset var tomt, för då behövde ingen se. Det här filtret man hade skapat, det var ju världens bästa grej! Fast, var det egentligen det? Var ända gång jag fick en panikångestattack så tänkte jag att "Jag förtjänar ju det här" , så tillslut grät jag inte ens, helt känslolös fast på sammagång så full av tankar att mitt huvud inte klarade av det. Jag förstod inte där och då hur mycket jag tryckte ner mig själv, nu när jag tittar tillbaka så känns det som jag mobbade mig själv, grov mobbing. Ville inte titta mig själv spegeln, ville inte att andra skulle se mig, ville ingenting för allt kändes så j*vla hopplöst. Och jag hade för ofta fått höra "men Felicia, det kommer ju att bli bättre".  Det är obeskrivligt, men vet att det är många där ute som haft det likadant, ni vet hur det känns och ni vet även hur svårt det är att förklara. 
 
Nu idag mår jag mycket bättre!!! Men, jag märker ju ibland att den här perioden verkligen skadat mig, på olika sätt. Hade jag tagit tag i det här tidigare, eller min mamma tog tag i det här för det var hon som prata med bup. Där och då hatade jag henne!!! Jag ville inte prata om det, kändes onödigt. Men, idag är jag mer tacksam över det. För ska jag vara ärlig så var det någon period mitt i allt det där som det kändes som att livet bara var helt onödigt och att det skulle vara bättre för alla om jag vara inte fanns. Musiken hjälpte mig ganska mycket, men inte nog. Undrar hur jag hade varit idag om ingen hade tagit tag i det där. Finns det någonting som jag kunde fått sagt till mitt gamla jag, är faktiskt att det kommer bli bättre och gå ut och prata med mamma för hon finns där för att hjälpa till! 
 
En del av min lilla story. 
 
Kram! <3